Carro

Natten mellan mån-tis...då hände nått förfärligt....min pappas "lilla torp" (som han alltid kallade det) brann plötsligt ner. Min pappa var som tur väl var inte hemma utan hos sin kärlek Maria i Brasilien<3
Räddningstjänsten fick ett larm vid strax efter midnatt men när de kom fram var pappas hus redan övertänt och det handlade endast om att hindra spridning av elden till grannarna.



Jag fick ett samtal på tis morgonen (förmiddagen) låg i alla fall i sängen...min sambo Linus ringde från jobbet och sa att det evetuellt var min pappas hus som brunnit ner...jag fattade i stort sett ingenting...jag gick till badrummet och började tvätta håret och göra i ordning det:S

Linus kom hem från jobbet och vi klädde på oss och körde upp till min pappas hus....den synen och den reaktionen jag fick där kommer jag inte att glömma på väldigt länge...
Jag bara stod där ooch tittade på resterna och fick knappt ingen luft, det var som om någon slog mig på strupen. Det brann fortfarande lite inuti huset när vi var där och tittade...det gjorde nog att det kändes ännu hemskare!
Jag orkade inte stå och titta så länge utan satte mig i bilen och vi fortsatte mot farmor.

Kom in till farmor hon stod där i sin nattklädsel...vilket innebar för mig att jag antog att hon redan visste vad som hade hänt...jag brast då ut i gråt och gick fram till farmor och fick bara fram "pappas"...min farmor blev totalchockad...hon trodde jag skulle berätta att min pappa hade gått bort, jag fick dock till sist fram att det var han hus som brunnit ner.
Kände mig skyldig till farmors känsla sen över att ha trott att pappa var död....hon kunde ju inte glömma min entre på hela dagen....men men gjort e gjort.

Resten av dagen gick till att vara hemma hos min farmor...min faster Pia, farbror kakke och hans fru carina kom också hem till farmor. Vi satt mest och höll varandra sällskap och försökte vara stöd för farmor.
Jag var inte hemma förän halv två den natten.

Dagen efter satt ja i lite samtal och försökte ordna lite till pappa, jag och farmor ordnade lite kläder åt honom eftersom att han bara äger det han har i sin resväska när han kommer "hem".

Det man e så ledsen över är inte att självaste huset har brunnit ner.....det är att man e så ledsen för pappas skull....han måste börja om från noll....från ingeting. Jag menar efter ett liv av 54 år har man samlat på sig en del minnen och andra saker som betyder något för en.
Jag minns senast i julas när pappa satt med en kofta på sig som jag hade gett honom i julklapp för två jular sedan....han sa ändå att han använde den hela tiden..han tyckte verkligen om den....ja den finns ju inte mer.

Alla hans fotografier, både i album och på datorn. Hans kära gitarr eller all hans crossutrustning, det var inte lite...hans största hobby ju.
Som min faster Pia nämde i sin blogg...favoritsakerna som filt, teckning från mig/linda, kärleksbrev, det där lilla blocket med lite allt möjligt i, favorit fåtöljen, favorit muggen.
Men mest av allt känslan av ett HEM, ett eget HEM....

Min pappa har tagit detta relativt bra och det är jag så tacksam för...därför ska jag vara så stark för honom som jag kan vara!!stötta honom och verkligen visa att jag finns här och att jag bryr mig!!
Jag är bara så innerligt glad över att jag inte blev föräldrarlös!!
Jag älskar dig Pappa<3<3